Jesper Parnevik: "Med golfen lär man sig en del om livet"

Denna intervju finns även som ett avsnitt i CIO Analytics poddflöde, som du hittar på Spotify eller Podcaster.

Jesper Parnevik, du har fyra segrar på Europatouren, fem PGA Tour-titlar, och var världssjua år 2000. Hur följer du golf i dag?

– Det blir nog mest med kompisar och barnbarn faktiskt. Jag spelar fortfarande på Champions Tour, så det är ett kul gäng att komma ut och träffa. Speciellt nu är det lite mer avslappnat. Det är fortfarande väldigt hög nivå på tävlingarna, men om man sitter med de gamla grabbarna blir det lätt en flaska eller två vin efter rundan, och så var det inte när man höll på som mest. På toppen av karriären var det disciplin rakt igenom. Då var det 24/7 och stenhårt.

När du tänker tillbaka på din karriär i dag – du är ju fortfarande aktiv, men om du ser tillbaka på tiden när du var som mest aktiv – vad tänker du på då?

– Man tänker faktiskt ibland: Hur sjutton gjorde man det där? Men en sak som verkligen slår en är allt runt omkring golfen. Man träffar så mycket människor, och du får ofta fyra timmar tillsammans med någon under en runda. Det kan vara presidenter, skådespelare, atleter eller andra spännande personer.

– Jag spelade till exempel några rundor med Clint Eastwood och Kevin Costner. Alla de historier förknippade med de golfrundorna, minnena från dem är väldigt roliga att ha.

Är det något ögonblick i själva proffskarriären, någon specifik tävling eller titel, som ligger extra varmt om hjärtat?

– Ja, det finns många. Ett sådant minne är hur det höll på att gå helt åt skogen för Tiger Woods var när jag spelade med honom på Pebble Beach år 2000. Vi hade haft avbrott på grund av regn dagen innan och hade bara ett par hål kvar. När vi kom till 18:e hålet hade han glömt att fylla på med bollar, så han hade bara en boll kvar. Och 18:e hålet på Pebble Beach är jäkligt svårt.

– Hans caddie rotade och letade, och sa till mig att de bara hade en boll kvar, men han sa ingenting till Tiger. Men Tiger slog den perfekt, så han klarade sig. Det var en sådan där märklig grej som aldrig borde hända, men som ändå hände, och just Tiger av alla.

– Caddien viskade till mig ungefär: ”Nu jävlar, försvinner den här bollen så är jag borta för alltid.” Hade Tiger slagit bort den hade han blivit diskvalificerad. Så det var rätt speciellt. 

Nu när du är inne på caddies – hur är egentligen relationen till sin caddie? När man tittar på golf ser man någon som bär klubborna och hjälper till med avstånd och sådant. Men vad är det för relation man har?

– Det är olika. Vissa har mer av en professionell relation. Jag hade en kompis, kan man säga, som själv spelade på touren i många år och sedan blev caddie. Han kallades för ”Last Call Lance”, en underbar människa. Han fick det smeknamnet för att han alltid var siste man kvar på baren, och var ofta tvungen att lämna baren tillsammans med dem som jobbade där. 

– Men han var också en väldigt bra caddie, just för att han själv visste hur det var att spela på touren. Jag hade mycket hjälp av honom, för han kunde känna att ”nu håller Jesper på att hamna snett här, så nu tar vi det lugnt och spelar lite säkrare”. Han hade bra känsla.

– Sedan finns det caddies som nästan kan stjälpa mer än hjälpa, i mitt tycke. Men det är inte alltid så enkelt. Caddielivet är också väldigt skört. Går det bra är allt toppen. Går det dåligt tre tävlingar i rad, då är det plötsligt en helt annan situation.

Det händer ju mycket, precis som i andra sporter, med teknik, utrustning och hur hela sporten utvecklas. Hur är du själv där? Är du mer konservativ och gillar hur det var förr, eller välkomnar du allt nytt – som att man mäter avstånd och sådär?

– Det sköna är att jag slår längre än jag någonsin har gjort, så det går ju inte att klaga. Det har hänt väldigt mycket, och det är ganska stor skillnad.

– Vi gjorde ett test förra sommaren med en gammal driver och en gammal boll jämfört med en ny driver och en ny boll. En kompis slog med båda från tee och vi mätte ganska noggrant. Det skilde 62 meter, vilket är en enorm skillnad.

– Det är inte så att det är två olika sporter, men nästan. De här längderna som spelarna slår i dag är otroliga. Slår du inte över 300 yards i dag undrar man nästan vad du håller på med. Man tappar mycket annars.

– Spelet har helt klart blivit mer längdbaserat. Banorna är byggda i en annan tid, så det är svårt att göra dem tillräckligt svåra. Även om du slår så långt att du hamnar utanför fairway och får slå en wedge från ruffen, är det en stor skillnad mot att slå en järnfyra från fairway.

En kompis till mig brukar säga att det som skiljer en amatörgolfare från någon som kan ta nästa steg är att man inte släpper det man just har gjort – slaget eller hålet bakom sig – utan bär med sig det vidare. Stämmer det, tycker du? Hur är det mentalt där ute?

– Det är jäkligt svårt. Många gånger önskar man att man spelade hockey eller fotboll i stället, där man kan få ut ilskan och aggressionen. I golf ska man gå där och hålla allting inom sig. Ibland hade det nästan varit skönare att få tackla till någon eller springa av sig frustrationen och kämpa hårdare.

– Men det går ju inte i golf, och det är det som gör sporten så frustrerande. Golf kan verkligen få folk att bli tokiga. Jag spelade en gång med en av världens mest kända it-personer. Vi skulle spela en runda för några år sedan, och redan på rangen började han kasta klubbor omkring sig.

– Jag tänkte: "Vad är det som händer? Vi är ju bara på rangen." Sedan kom vi ut på första hålet, och då fortsatte han kasta klubbor. Då såg jag hur hans säkerhetsvakt ombad någon att ringa efter it-personens fru, och så fick hon komma och åka med i golfbilen. Vi spelade två hål till, sedan åkte han hem.

– Så det bor nog både Dr Jekyll och Mr Hyde i många golfare. Sporten påverkar en verkligen, och det är tufft.

Var det här något du växte in i organiskt själv, eller tog du hjälp? Hade du någon mental träning?

– Ja, man jobbade mycket med mental träning. Self-talk är väldigt viktigt; att man hela tiden måste peppa sig själv: ”Kom igen nu, det här går bra. Slå den nära nu, så kör vi. Det här hålet, det här hålet. tänk inte på nästa hål, det här hålet. Nästa slag, bara.” Man måste nästan hålla sig i nuet hela tiden.

– Så fort tankarna börjar dra iväg, särskilt om man har chans att vinna, då är det farligt. Då hinner man börja tänka på pokalen och allt runt omkring, och plötsligt har man slagit bort sig.

– Man måste vara väldigt mycket i nuet, och det är svårt.

Är det något du har nytta av även utanför golfen – att du är van vid press och har tränat på det mentala? Kan det hjälpa dig i vardagen?

– Ja, det tycker jag. Golf är i sig en väldigt bra och lärorik sport. Börjar man spela golf när man är yngre lär man sig en hel del om livet, om hur man tar hand om sig själv och hur man reagerar på motgångar och medgångar.

– Man lär sig mycket om livets berg- och dalbana, om man säger så. Så på det sättet är det en väldigt bra sport, och det har man absolut nytta av också utanför banan.

Vad är ditt främsta tips till en amatörgolfare?

– Om man inte försöker bli riktigt bra, utan bara vill spela bättre, så finns det en ganska enkel sak. Det här ser jag ofta: någon spelar kanske på 22 i handicap och slicar bollen, men ändå ställer de sig och siktar rakt fram mitt på varje hål – och så missar de höger varje gång.

– Jag brukar tänka: sikta bara i vänster ruff på varje hål, så kommer du träffa fairway mycket oftare. Men många vill slå det där perfekta raka slaget som de egentligen inte kan slå. Så mitt tips är enkelt: om du slicar åt höger – sikta vänster. 

Avslutningsvis, Jesper, vad är viktigt i ditt liv just nu?

– Oj, det är en hel del. Mina föräldrar lever fortfarande, båda två, och de är 88 år gamla. Så det blir mycket tid med dem. Och så har vi barnbarn i andra änden av livet, om man säger så. Det blir mer tid i Sverige och mer tid med familjen. Det är väl det som är huvudfokus i dag.