Amer Mohammed: Obekväma och långsiktiga åtgärder för en bättre vård

Vården har blivit valrörelsens hetaste fråga, och äntligen pratar vi sakpolitik. Politikerna lovar att korta vårdgarantin från 90 dagar till 30 dagar. Somliga vill avskaffa regionerna och förstatliga vården. Alla lovar kortare köer, fler läkare och en starkare primärvård till nästa mandatperiod. Läs utspelen noga, för de bevisar precis min poäng: de säger alla vad som ska uppnås – ingen säger hur.

En tidsgräns är inte en metod. Att lova 30 dagar i stället för 90 säger ingenting om var de tiotusentals extra läkarbesöken och operationerna ska ta vägen, eller vem som ska utföra dem när vi redan saknar personal. Och de fåtaliga metoder som ändå skymtar fram är metoder från tidigare år: fler händer, mer pengar, bestraffa den region som missar målet. Det är att lösa dagens problem med gårdagens verktyg. Till och med det skarpaste förslaget, den nya vårdgarantin, börjar inte gälla förrän 2028.

Varje gång vårdkrisen kommer på tal landar samtalet i samma sak: hur mycket mer pengar ska vi skjuta till? Någon procent extra här, en riktad satsning där. Och varje år blir köerna längre, antalet vårdanställda färre och systemen dyrare.

När Svenska Dagbladet i våras frågade partierna hur de vill lösa krisen blev svaret detsamma från alla håll. Sjukvårdsministern medgav själv att vården aldrig haft så mycket resurser, och att ännu fler miljarder bara riskerar att bli överbudspolitik. Tidningen konstaterade dessutom det som borde skrämma varje väljare: oavsett vilken regering som styr ändras utfallet knappt över tid.

Vi sitter och lappar ett system som inte går att lappa. Att tro att vi kan finansiera oss ur det här med några procent till i vårdbudgeten är inte en plan, det är en förhoppning. Och förhoppningar bygger inte framtidens vård.

Om vi menar allvar måste vi göra några saker som ingen vill prata om, för de är obekväma, långsiktiga och politiskt otacksamma.

Vi har 21 regioner och 21 sätt att misslyckas

Det kanske största problemet är uppenbart för alla utom för dem som bestämmer: vi behöver inte 21 regioner som var och en köper in olika system. Om vi förstatligar vården och sedan bygger nästa system precis som vi byggt de tidigare, har vi bara gjort samma misstag en gång i stället för tjugoen.

Vi känner alla till haverierna. Millennium i Västra Götaland och Skåne är ett amerikanskt system som efter mer än tio års arbete och miljardkostnader togs i drift, pausades efter tre dagar och som regionfullmäktige i VGR i februari 2026 formellt beslutade att skrota. Notan för att i stället bygga om på nytt? Mellan 5,5 och 11 miljarder kronor. Under tiden systemet låg pausat fortsatte konsulterna fakturera 14 miljoner kronor i månaden.

Och så Sussa-samarbetet, där nio regioner gick samman och upphandlade ett journalsystem vars systemtanke har sina rötter i 90-talet. Ett bygge som mynnat ut i böter från Konkurrensverket och tung kritik från den vårdpersonal som faktiskt ska använda det.

Det här är inte otur. Det är vad som händer när tjugoen olika huvudmän var för sig ska upphandla samma sak, om och om igen, utan gemensam riktning. Vi splittrar både kompetensen, kapitalet och datan på ett sätt som inget annat litet land med ambitioner skulle göra. Och varje gång ett projekt kraschar börjar nästa region om från noll, med samma gamla tankesätt.

Ledare som vågar tänka bortom mandatperioden

Ett annat stort problem är bristen på långsiktighet i det politiska ledarskapet. Vi behöver ledare som vågar tänka längre än till att överleva en mandatperiod till.

Den som vill bli omvald belönas för det som syns före nästa val: en ny vårdcentral, en kortad kö, en satsning att klippa band på. Den som i stället lägger grunden för något som ger effekt om femton år får sällan äran, utan tvärtom nästan alltid kritiken om något går trögt på vägen.

Resultatet är en vård som styrs i fyraårsintervall mot en utmaning som spänner över decennier. Hur ska vi någonsin lösa ett tjugoårsproblem med fyraårsbeslut?

Det vi behöver är raka motsatsen till kortsiktighet. Vi måste våga måla upp en klar bild av hur samhället ser ut om tio till femton år, och sedan ”baklängeskonstruera” (eng. reverse engineering) oss till vad vi måste göra redan idag. Inte fråga ”Vad har vi råd med nästa år?” utan ”Vad måste vara på plats 2035, och vilket första steg tar oss dit?”

Och häri ligger den verkliga fällan. Det räcker inte med att ha en plan för hur. Planen måste ta fram en lösning som är redo för 2036, inte för 2026. En lösning som byggs för dagens verklighet är föråldrad den dag den står klar. Millennium är beviset: ett system tänkt mot ett svunnet arbetssätt, byggt under mer än tio år, förlegat långt innan det ens togs i drift. Det är vad som händer när man bygger framåt från nuet i stället för baklänges från framtiden.

Så ser vården ut 2036

Så hur tror jag att vården ser ut 2036? Det här är inte gissningar. Det är den verklighet varje ny lösning måste byggas för.

1. Vården har gått från reaktiv till proaktiv. Dagens vård fungerar ungefär som att vi spänner fast bältet efter olyckan. Vi väntar tills någon blir sjuk och reagerar sedan. Men med all den uppkopplade sensorik vi redan bär på oss, och som är på väg, i form av klockor, ringar, armband, hörlurar, linser, glasögon, smarta kläder med mera, kommer vi att kunna skapa en digital tvilling av varje individ. På den tvillingen lägger vi prediktiva algoritmer som flera år i förväg varnar när något är på väg att gå fel. När vi fångar sjukdomar innan de bryter ut behöver vi inte bygga ut akutsjukvården i samma takt. Vi kan ordentligt minska antalet patienter som hamnar där överhuvudtaget.

2. Hälften av arbetsstyrkan är robotar. Om tio år är vi ungefär en kvarts miljon fler personer över 80 år, en ökning med cirka 40 procent jämfört med idag. Samtidigt går det inte att trolla fram motsvarande antal undersköterskor, sjuksköterskor och vårdbiträden. Matematiken går helt enkelt inte ihop. Humanoida robotar är inte science fiction. De är den enda realistiska bemanningslösningen vi har, både inom hälso- och sjukvården och inom vård och omsorg. Och det leder direkt till nästa punkt.

3. Journalsystemet är byggt för människor som fyller i blanketter, inte för agenter och robotar. Ett modernt journalsystem ska självklart vara byggt på dagens teknik. Det är inte ens en diskussion. Men det måste dessutom byggas utifrån antagandet att robotarna, både AI-agenter och humanoider, kommer att vara dess främsta användare. Och en robot behöver inte ett formulär att fylla i, så som vi människor gör. Den behöver strukturerad, maskinläsbar data och öppna standarder, inte ännu en digital kopia av pappersblanketten. Vi digitaliserar trasiga processer i stället för att ersätta dem. Och så länge vi gör det kommer varje nytt system att bli lika tungrott som det som ersattes.

Avkastningen ligger 20 år bort. Det är hela problemet.

Det här är, så som jag ser det, ett högst realistiskt scenario. Det är detta vi behöver planera för och ha som vision.

Men avkastningen på en sådan idé ligger 20 år bort. Och därför är den tyvärr inte intressant för dagens politiker. Den som planterar träd vars skugga någon annan ska sitta i blir sällan firad i nästa valrörelse.

Gå tillbaka till nuvarande valrörelses utspel med dessa glasögonen på. Den ena sidan vill förstatliga vården; den andra vill inte. Alla lovar 30 dagars vårdgaranti i stället för 90. Men inget av partierna bygger för 2036. De tävlar om att lösa dagens problem, med nuvarande verktyg, lagom till att det blir 2036. Det är ingen slump. Det är själva sjukdomen.

Det är precis den mentaliteten vi måste bryta. För vårdkrisen löses inte av den som vågar lova mest till nästa val, utan av den som vågar bygga för ett samhälle den själv inte kommer att sitta och styra över.

Återigen: frågan vi borde ställa i varje regionfullmäktige, vid varje budgetbord och i varje upphandling bör inte vara ”Vad har vi råd med i år?”. Den bör vara: "Hur vill vi att vården ska se ut 2036, och vad gör vi idag för att ta oss dit?"

Amer Mohammed
AI-expert och föreläsare