Ola Rosling: "Vi har fel hela tiden"

Denna intervju finns även som ett avsnitt i CIO Analytics poddflöde, som du hittar på Spotify eller i Podcaster-appen.

Vi har lanserat CIO Analytics-rapporten med data om it-beslutsfattares vardag och utmaningar. Är det något du har hunnit reagera på?

– Ja, jag är alltid misstänksam när någon säger att de har en massa data, säger Ola Rosling, vd och grundare, Gapminder Foundation. Ofta har de inte det, utan gör något som jag brukar kalla för ”fact washing”, där man har några procentsiffror som man nästan har hittat på. Men här var det riktig data: massor av it-chefer i företag och i offentlig sektor har år efter år svarat på samma enkäter, så att man får jämförbara indikatorer. Det fascinerar mig, för sådan data brukar man nästan bara hitta från Statistiska centralbyrån eller någon annan som finansieras med skattemedel och har råd att göra så här dyra undersökningar, för det kostar ganska mycket. 

– Men här är det verkligen data. Så därför är det superintressant. Jag tror att den här rapporten kan vara till stor nytta, allra helst i offentlig sektor, där jag spenderar ganska mycket tid med att prata om vikten av att vara faktabaserad.

Du är inne på det här med beredskap – att väldigt få har övat, medan många ändå upplever sig som förhållandevis redo. Man tränar inte riktigt på vad som händer om det faktiskt kommer en attack. Det är en av datapunkterna här.

– Det där tror jag är ett väldigt vanligt mönster när man pratar om kriser. Några månader före pandemin hade de pandemiansvariga i Vita huset ett möte där de sa: ”Vi är det mest förberedda landet i världen om det blir en pandemi.” Och sedan kom den. På pappret var de väldigt beredda, men de hade inte övat och de hade inte förråden på plats.

– Det är jättelätt att säga att man är redo. Den intressanta frågan här är i stället: Hur ska kommuner till exempel vara beredda? De har väldigt mycket it, många databaser – men vi är inte mogna nog för att faktiskt ha börjat träna på en kris.

– I regel måste man nästan ha varit med om en kris för att förstå att kriser har oförutsägbara komponenter. Det handlar om förmågan att snabbt reagera och att sprida information internt så att man kan dra nytta av all kompetens. Och det är uppenbart i rapporten att fler måste bli bättre på det.

– Bara 15 procent övar regelbundet i Sverige, men många säger sig ha en plan. Det ser ju jättegulligt ut: ”Jo då, vi har en plan.” Men den är inte till så stor nytta om man inte får öva i skarpt läge. Då skulle man märka att planen inte fungerar – och den måste ju dessutom förnyas på årsbasis, eftersom verkligheten förändras. Det är alldeles uppenbart att det saknas. I offentlig sektor var det bara 7 procent av Sveriges kommuner som har beredskap inför en faktisk cyberattack eller liknande problem.

– Det är ju katastrof. Där undrar jag vad offentlig sektor ska göra för att hjälpa kommuner att bli beredda. Kanske någon form av träningsprogram, ungefär som brandövningar i skolor. Det brinner ju nästan aldrig i en skola – det är extremt ovanligt – men ändå har vi brandövningar varje år på skolor i hela Sverige.

– Den typen av övning har vi alltså inte kring it i kommuner. Och det är väl för att ingen har varit med om en tillräckligt stor kris än. Eller? Nej, det finns exempel på kommuner som blivit attackerade, ju. Det är därför alldeles uppenbart att det finns någonting väldigt omoget i hur man tänker runt it-system.

En annan datapunkt som vi pratade om innan vi satte oss här handlar om AI, och det faktum att organisationer tycks ha svårt att skapa värde med tekniken.

– Ja, det var fascinerande. För mig är det så uppenbart vilken nytta AI gör. Jag har hela mitt liv arbetat med informationshantering, och AI kommer att revolutionera det – det gör det redan. Jag använder Codex på daglig basis, skickar in alla möjliga uppgifter och kvalitetsgranskar sedan det som kommer ut. Den vanan bygger man upp. Och det är verkligen värdeskapande: saker som tidigare tog tio dagar kan jag nu göra på två minuter.

– Väldigt få av respondenterna här svarade att de faktiskt har upplevt ett värde av sina AI-satsningar, trots att nästan alla håller på att testa AI och att det inte längre bara handlar om utforskande, utan om faktisk användning.

– Om det nu bara var 18 procent som helt håller med om att AI har skapat uppenbart värde, då var det förvånande. Jag trodde att 80 procent skulle säga det, eftersom de här människorna just arbetar med informationshantering. Min tolkning – men den skulle förstås behöva testas mot verkligheten – är att de gör alldeles för lite. Eller så vet de inte hur de ska mäta värdeskapandet. Men det tror jag egentligen att de gör. Att spara tid och höja kvaliteten borde de kunna följa upp.

– Där tror jag att det är ett tecken på att det går alldeles för långsamt. Man bör testa mycket, mycket vildare och mycket bredare. Det som ofta saknas är experimentmiljöer, alltså en sandlåda där man får leka fritt. Det blir förstås känsligt när man har persondata, men då får man bygga upp en fejkdatabas med låtsasmänniskor eller något liknande, där man kan experimentera med AI.

– Jag tror att det finns ett slags oseriöst förhållningssätt till AI, där man försöker spela säkert och fortsätta göra som man gjorde förut. Jag träffar till och med programmerare som säger att det inte gör så stor skillnad. Det enda jag hör då är att de inte har börjat. För har man satt igång och börjat använda AI i sin programmering, då vet man att man kan bli tio gånger mer effektiv – eller till och med hundra gånger mer effektiv – om man använder det på rätt sätt.

Det var en tredje siffra som du också studsade på, om hållbarhet och ansvar för it-chefer.

– Ja. Tack vare att ni har samlat data i flera år kan man se vad de svarade tidigare år. Och det är egentligen det intressanta: att det nu är färre som ser hållbarhet som en del av sitt ansvar som it-chef. Om det var 7 procentenheter på två år eller något sådant – tidigare var det fler som såg det som ett ansvar, nu är det färre.

– Men jag tror att det hänger ihop med något jag ser även i andra sammanhang: människor har en begränsad mängd oro varje dag. Vi vaknar, och så orkar vi bara vara så här mycket oroliga. Om vi till exempel är rädda för krig eller något annat akut, då har vi väldigt lite oro kvar till hållbarhet.

– Därför tror jag egentligen inte att de menar ”ansvar”, utan mer: ”Hinner jag oroa mig för just det här?” Och så känslostyrt ska man ju inte förhålla sig till risker eller hållbarhet – känslostyrt. En it-chef måste i så fall ha pengar allokerade för att se över hållbarheten. Det ska inte vara en fråga om huruvida man känner ansvar eller oro. Det ska inte få styra.

– Det ska i stället vara något i stil med att 20 procent av budgeten ska användas för att förbättra hållbarheten, eller något åt det hållet. Så den här siffran vittnar om att hållbarhet fortfarande ligger i en fluffig domän. Tänk om vi förhöll oss till trafiksäkerhet på det sättet: ”Hinner du ta ansvar för säkerheten på våra vägar? Nej, för nu är jag upptagen med något annat.” Hållbarhet måste man ta på allvar och allokera pengar till.

– Och det tror jag inte att man gör. För då borde det inte gå ner så här. Då borde det ju stå på papperet om man har det ansvaret eller inte.

– Återigen, tack vare datan, kan man se detta, men man kan också ofta se något annat än det själva siffran mäter.

– Exakt. Hur kan en sådan här siffra ändras så mycket på så kort tid? Det vittnar om att det är något flexibelt, och att det till exempel inte finns exakta budgetar kring hållbarhetsansvaret. Det är ofta verkligheten bakom siffrorna som är det intressanta. Siffror i sig, med decimaler och allt, är helt ointressanta om man inte förstår vad de porträtterar i verkligheten.

– Det är därför man ofta måste ha domänkunskap för att kunna tolka siffror och trender som rör sig.

Avslutningsvis: Om vi lämnar den här rapporten åt sidan – vilken siffra eller datapunkt skulle du säga att vi i dag har störst missuppfattningar om, eller vet minst om?

– Jag skulle inte gissa om det. Jag har precis gjort ett radioprogram med P4 Sveriges Radio. Man kan gå in i appen Sanningens ögonblick och hitta 30 faktfrågor om Sverige där. Folk svarar sämre än slumpen på nästan alla, så jag vet ganska väl vad folk har fel om.

– Mönstret är glasklart. Det är samma mönster som vi har sett i globala trender när vi har testat kunskap om världen i 25 år – det som jag gjorde tillsammans med min pappa i 20 år. Allting som blir bättre är i princip okänt.

– De senaste tre åren har till exempel det dödliga våldet i Sverige sjunkit med uppåt 50 procent. Skjutningarna har gått ner omkring 30 procent på två år. Det känner folk inte till. De tror att de skulle känna till det om ett trendbrott hade kommit, eftersom vi har varit så oroliga för våldet och skjutningarna. Men när trendbrottet kommer får det inte längre plats i nyheterna. Alla minns att trenden var på väg upp, men när det blir tyst i ett ämne är det ofta för att det har förbättrats. Det registrerar inte människor, utan de tror att världen fortsätter bli sämre.

– Det leder till pessimism och hopplöshet inför samhället och framtiden. Och det värsta med det är att det sprider sig till unga. Unga människor i dag känner en hopplöshet inför framtiden, trots att nästan alla trender jag tittar på och som folk inte känner till pekar åt ett mer positivt håll.

– Vi har till exempel nästan inga oljeutsläpp i världen längre jämfört med tidigare, eftersom vi nu har dubbla skrov på alla oljetankers. Därför blir det heller ingen rapportering om oljeutsläpp. Huvudmålet måste vara att få människor att förstå att väldigt mycket faktiskt blir bättre, så att vi har ork kvar att oroa oss för det som verkligen är farligt och problematiskt.

– Det finns samtidigt trender i Sverige som faktiskt går åt fel håll och har gjort det i ungefär 20 år. Psykisk ohälsa bland unga ökar. Det talas det om, men när jag ställde en fråga om det i Sanningens ögonblick visade det sig att unga kvinnor för ungefär 20 år sedan låg på runt 45 procent när det gällde oro och ängslan.

– I dag är det 74 procent av unga kvinnor som uppger oro, ängslan och allmän ångest. Folk känner inte till det. De tror att det är mycket lägre. De har hört att det har ökat, men ökningen är mycket värre än de tror.

– Samma sak gäller biologisk mångfald. Utarmningen av den biologiska mångfalden globalt är mycket värre än vad folk känner till. Så det är två trender som faktiskt har försämrats mer än människor förstår.

– Samtidigt går människor runt och föreställer sig att en massa förbättringar i själva verket är försämringar. Då saknar vi orken att fokusera på de problem som faktiskt är mätbara och allvarliga. Det är just det glappet mellan verklighet och perception som vår stiftelse Gapminder försöker göra nytta kring – att kartlägga glappet och visa att den här okunskapen faktiskt är systematisk och förutsägbar.

– Ta tilliten mellan människor i Sverige som exempel. Många tror att den har rasat under de senaste 20 åren. I själva verket har den ökat med 2 procent. När vi frågade tillsammans med Novus för två veckor sedan var det bara 3 procent i Sverige som svarade rätt på den frågan. Alltså tror 97 procent av svenskarna att tilliten i samhället har gått ner – med 7 eller 17 procent eller något åt det hållet. Helt galet. Den har varit stabil och sedan till och med gått lite uppåt.

– Men vi har ett sätt att prata om vårt samhälle som om det håller på att falla isär. Det tror jag är väldigt farligt, för det kan bli självuppfyllande.

Finns det någon lösning på det där?

– Ja, lösningen är data. I en värld som förändras snabbare än någonsin kan vi inte längre använda det som fungerade evolutionärt – att man lär sig att det är farligt där borta för att det finns tigrar där, och sedan gäller det hela livet. Människor levde evolutionärt i en ganska förutsägbar verklighet. Då räckte det att kartlägga mönstret.

– Men nu förändras världen snabbt. När en pandemi kommer från Kina måste vi kunna lära om på några dagar. Och då är data lösningen: statistik som visar om det går upp eller ner. Data ger en mindre dramatisk och mer korrekt bild av hur verkligheten faktiskt förändras.

– Jag tror att datalitteracitet är avgörande – att man i skolan lär sig använda data och inser att man intuitivt alltid kommer att ha en skev, förenklad och dramatisk bild av verkligheten. Man måste alltid kolla data om man faktiskt vill veta hur det ligger till. Den ödmjukheten är det vi vill lära ut. Det är det vi kallar factfulness – att inse att man kommer att ha fel om en massa saker.

– Jag hade ju själv fel om det som stod i den här rapporten. Jag trodde att svenska kommuner var beredda på en it-attack. Det är de inte. Jag hade helt fel. Jag har fel hela tiden. Det är därför jag behöver data. Alla behöver data, annars har vi systematiska felbilder – ibland åt det naivt positiva hållet, men oftast åt det pessimistiska.